Fotboll kan man spela överallt. På en grusplan. På en gräsplan. På en arena. Innan livet riktigt börjat. Eller efter att allting har hänt..
Det är en egen värld. Inuti världen. Det kan vara i den stora världen med miljoner människor som tittar. Eller ingen som tittar.
Och en match kommer att utspela sig här som är en ungdomsmatch, men som också hade kunnat vara en avgörande mästerskapsmatch, för alla matcher har en sak gemensamt, de är på liv och död.
Fotboll är den mest spelade sporten i världen. Det är inte som hockey eller andra sporter där man behöver en dyr utrustning eller en särskild plats att vara på. Alla har råd att spela fotboll. Och det är kanske därför det kallas för “folkets sport”? Länder som ligger i krig med varandra kan ändå möta varandra i en fotbollsmatch, och det är kanske därför det kallas för en “fredssport”? Fotboll kan vara den första stora drömmen. Den viktiga tillhörigheten. En plattform där man får gråta och krama varandra, där föräldrar får se sina barn kämpa och barn får se sina föräldrar heja vid kanten av spelplanen.
Samtidigt är fotboll en sport där rasism, homofobi, korruption och våld blivit en del av kulturen. I pjäsen Blås av matchen ryms både de stora drömmarna men också det farliga och destruktiva som vi verkar ha accepterat som en del av fotboll och läktarkultur. Vi gör oss redo, vi möter upp våra lagkamrater, vi försöker berätta vad vi känner och hur vi mår, vi tar på oss lagtröjan, vi ser vår mamma stå vid linjen. Långt bort kan vi höra ett ljud. Sen blåser domaren igång matchen.
